Foglossning, min sanning

Måste ju börja med Blixa idag igen, vilket jobb du gör för tjejer som drabbats av förlossningsskador i underlivet. Fortsätt, den barnafödande delen av befolkningen behöver sådana som du när gynekologer och i vissa fall även barnmorskor inte tar problemen på allvar. Någon som driver debatten och gör problemen synliga, då är det mycket svårare för vården att blunda. Jag kommer att följa och stötta dig, och nu ger jag mig in med min sanning. Tack för att du hjälper mig att våga.

Båda mina förlossningar har gått relativt komplikationsfritt, visst att de kom fem veckor tidigt men det gick bra. Några få stygn med första, ett med andra om jag minns rätt.

Mitt problem är själva bäckenet. Jag drabbades av foglossning i mitten av min första graviditet. Smaka på ordet foglossning. Gå in och läs på vårdguiden om hur ofarligt det är. Tänk sedan på att det är fyra år sedan jag fick min dotter. Smaka på ordet ofarlig foglossning igen. Känns det bättre nu? Inte ett dugg. Jag har provat bälte, TENS, sjukgymnastik, vila, träna, jobba, stå istället för att sitta, inte ligga på sidan utan kudde mellan ben och fötter, inte sitta med benen i kors osv.

När sonen var 1,5 år tog jag mod till mig och bokade tid till gynekologen. Laddade i flera veckor för hur jag skulle ta upp bekymren. Kommer in, och känner ganska omgående att personen framför mig inte lyssnar.

Ställer ändå frågan: jag har det jobbigt med foglossningen fortfarande, hur länge ska det vara så?

Tycker själv att formuleringen var ganska träffande, det är jobbigt och jag vill veta när det ska gå över.

Personen framför mig ler, skrockar nästan lite lätt för sig själv och svarar: Den som lever får se OM det går över.

Inte alls så tydlig betoning på om som jag skriver, men det var det ordet som fastnade i mitt huvud. OM det går över. Jag har gråten i halsen och frågar vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Får svaret att: Tja du har ju provat det mesta....

Går därifrån. Försöker förklara för maken hur jobbigt det känns, men jag vill bara gråta. Skrika. Sova. Sova en natt utan smärtor i fogarna. Men just nu känns det som att det är för mycket begärt.

Sökte mig till en ny sjukgymnast för några veckor sedan, hade gjort något på jobbet som tog så illa att jag inte kom upp ur sängen dagen efter och tänkte att nu måste jag försöka igen. Hon lyssnade på mig och undersökte ordentligt, konstaterade liksom jag att det är foglossning (höll nästan tummarna för att hon skulle säga: men, du har ju diskbråck!). Nytt träningsprogram igen, jag kämpar vidare med smärtorna och hoppas på detta OM. För OM det går över kommer jag att bli en gladare mamma, och kanske få sova en natt med god sömnkvalitet. Det låter inte så dumt.

Är det någon som känner igen det här? Den känsla jag får är att vi inte pratar om det här, lika lite som vi pratar om förlossningsskador i underlivet.