Foglossning, min sanning

Måste ju börja med Blixa idag igen, vilket jobb du gör för tjejer som drabbats av förlossningsskador i underlivet. Fortsätt, den barnafödande delen av befolkningen behöver sådana som du när gynekologer och i vissa fall även barnmorskor inte tar problemen på allvar. Någon som driver debatten och gör problemen synliga, då är det mycket svårare för vården att blunda. Jag kommer att följa och stötta dig, och nu ger jag mig in med min sanning. Tack för att du hjälper mig att våga.

Båda mina förlossningar har gått relativt komplikationsfritt, visst att de kom fem veckor tidigt men det gick bra. Några få stygn med första, ett med andra om jag minns rätt.

Mitt problem är själva bäckenet. Jag drabbades av foglossning i mitten av min första graviditet. Smaka på ordet foglossning. Gå in och läs på vårdguiden om hur ofarligt det är. Tänk sedan på att det är fyra år sedan jag fick min dotter. Smaka på ordet ofarlig foglossning igen. Känns det bättre nu? Inte ett dugg. Jag har provat bälte, TENS, sjukgymnastik, vila, träna, jobba, stå istället för att sitta, inte ligga på sidan utan kudde mellan ben och fötter, inte sitta med benen i kors osv.

När sonen var 1,5 år tog jag mod till mig och bokade tid till gynekologen. Laddade i flera veckor för hur jag skulle ta upp bekymren. Kommer in, och känner ganska omgående att personen framför mig inte lyssnar.

Ställer ändå frågan: jag har det jobbigt med foglossningen fortfarande, hur länge ska det vara så?

Tycker själv att formuleringen var ganska träffande, det är jobbigt och jag vill veta när det ska gå över.

Personen framför mig ler, skrockar nästan lite lätt för sig själv och svarar: Den som lever får se OM det går över.

Inte alls så tydlig betoning på om som jag skriver, men det var det ordet som fastnade i mitt huvud. OM det går över. Jag har gråten i halsen och frågar vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Får svaret att: Tja du har ju provat det mesta....

Går därifrån. Försöker förklara för maken hur jobbigt det känns, men jag vill bara gråta. Skrika. Sova. Sova en natt utan smärtor i fogarna. Men just nu känns det som att det är för mycket begärt.

Sökte mig till en ny sjukgymnast för några veckor sedan, hade gjort något på jobbet som tog så illa att jag inte kom upp ur sängen dagen efter och tänkte att nu måste jag försöka igen. Hon lyssnade på mig och undersökte ordentligt, konstaterade liksom jag att det är foglossning (höll nästan tummarna för att hon skulle säga: men, du har ju diskbråck!). Nytt träningsprogram igen, jag kämpar vidare med smärtorna och hoppas på detta OM. För OM det går över kommer jag att bli en gladare mamma, och kanske få sova en natt med god sömnkvalitet. Det låter inte så dumt.

Är det någon som känner igen det här? Den känsla jag får är att vi inte pratar om det här, lika lite som vi pratar om förlossningsskador i underlivet.

Ska jag eller ska jag inte?

Jaha.

Läste Blixas blogg häromdagen, vilket iofs händer ganska ofta men den här gången kände jag att det kanske är dags. Väcka bloggen till liv igen. Eller inte?

Under tiden jag funderar skriver jag. Eller funderar. Eller kanske skriver och funderar. Sätta ord på den krypande känslan i kroppen som återkommer den här tiden varje år.

Det är fem år sedan jag loggade in på Facebook och såg en ny grupp. Hjälp mig att hitta min syster. Jag går in och läser. Blir kall. Blir tårögd. Blir arg. Blir ledsen. Blir rädd. Så otroligt rädd. Dagen efter besannas de mörkaste tankar jag haft. Å har avslutat sitt liv, alldeles för tidigt. Vi var aldrig bästa vänner men hon fanns där, i parallellklassen, i vänkretsen, vi hade fonduekväll som jag aldrig kommer glömma.

Om en vecka är det Fs dag. Dödsdag. Fem år har gått. En helt annan kamp än Ås. Men ändå en kamp hon till slut förlorade. Hela hon strålade av liv sista gången vi träffades. Förstod att det blev mycket sämre sista tiden, men hon gjorde de saker hon ville få gjort. Hon visste att ta vara på tiden.

Båda dessa kvinnor var oerhört starka och tuffa, men livet tog ändå slut. Varför?

Blåbärsskogen

Kändes jobbigt att gå ifrån jobbet igår. Jag och P stannade ändå kvar lite längre, och L tog över och skötte som vanligt allt galant. Men att inte veta vad som kommer att hända efter att man gått därifrån är ibland tungt. Haft svårt att sova inatt...

Dagen har varit fullspäckad. Först lite bus i sängen med prinsessan som är på besök, hon tyckte att det var dags för mig att gå upp och se på barnprogram. Skrattade gott när bob och bobster träffade en skånsk fiskare som ville att de skulle hälsa Möllevången och Zlatan =)

Efter frukost och mer bus var det handling och lunch i centrum, sen stress hem eftersom vi skulle ha K och barnen på blåbärsplockning. Har massor med blåbärsskog på tomten, så det var ingen lång sträck att gå. Prinsessan och de andra barnen plockade mest ur våra burkar. Fick ihop så att det räcker till en paj till efterrätt ikväll i alla fall!

Håller på med maten nu, blir grillat på hemmagjord marinad och hemmagjord potatissallad. Sen ska pajen förberedas och förhoppningsvis är allt färdigt när skatten kommer hem. Så får han ta över och grilla...

Idag är en ledig dag

Dessutom är jag ledig hela helgen

Skatten är den finaste jag vet!

En tung dag

Idag är det fem månader sedan F gick bort. Kan inte förstå att det gått så lång tid, fast det egentligen inte är så långt som det känns. Har fortfarande inte besökt hennes grav. Hon känns nära men ändå som om det vore evigheter sedan hon skrattade hjärtligt och drack Pago varje morgon. Vet att hon inte fick göra det sista tiden, tror att hon saknade det, vet att jag saknar henne...

Jag och skatten tog en hel helg helt för oss själva, njöt av att vara ute i trädgården och åt god mat. Lagade bärpaj av färska bär från trädgården, och lite blåbär från skogen! Första helgen på mycket länge som det bara är han och jag (och katterna förstås...)

Försöker uppskatta varje dag och ta vara på den, helgens bästa är lugnet som infunnit sig

Skickar en bamsekram till Fredric och hans fantastiska mamma, ta hand om er!

en lung och stökig helg

Ja, så har man blivit ett år äldre. Egentligen kommer nog åldern smygande, men det blir så påtagligt när alla hör av sig. Kvartssekel...

Har njutit av trevligt sällskap hela helgen! Enda orosmomentet var när lillkatten försvann på lördag förmiddag. Lillkatten är ett något missvisande ord då han väger ca 6kg... alla letade hela kvällen, men ingen kisse i sikte. Gick och lade mig med en klump i magen, skatten låg och vred sig hela natten och jag kunde inte sova.

Så vid 7-tiden hör jag ett ljuvt mjauande utanför sovrumsfönstret. Rusar ner för trappan och vad hittar jag om inte en mycket glad kisse som kommer och stryker sig med svansen rakt upp och sedan tar sikte på matskålen... Plockar upp honom och bär honom till skatten som vaknar av päls i hela ansiktet! Det var en skön känsla

Gjorde min plikt och röstade igår. Fick tillfälle att se skolan som ligger vid oss. Valvakan var dock riktigt seg, vet inte om det gav något att se den. Har dessutom tagit TBE-dos 2 och tagit en långpromenad med skatten i det fina vädret.

Katterna har utegångsförbud...

ÖVNINGSKÖR

Jaha, det var ett tag sen jag var inne och skrev. Tyckte inte jag hade något att skriva om förutom sånt som gör mig upprörd eller ledsen. Vill inte ha en blogg som bara är depp, lite positivt måste det ju vara också!

Så nu ska jag berätta om gårdagen. Har säkert inte övningskört på ett halvår, men söndagen bjöd på fint väder och lite trafik på Mälaröarna. Alltså ett utmärkt tillfälle att öva på att göra mig fri från den usla kollektivtrafiken...

Det började finfint på parkeringen, säkert 18 kängruhopp och tvärstopp innan det bar iväg! Men oj vad det gick sedan, lyckades växla felfritt förutom när jag försökte få i backen istället för 4:an... Det skrapade en hel del, men skatten hjälpte mig att få i rätt växel.

Sen såg jag den nedanför krönet, den läskiga svängen och supersvåra backen upp till oss. Lyckades ta mig upp och manövrera runt ända till brevlådan. Där skulle jag stanna så att skatten kunde hämta posten, och gissa vad som händer då? Jag står stilla mitt i gatan ( läs smal grusväg) och får möte! Får såklart motorstopp igen x flera innan jag skuttar åt sidan och kan släppa förbi bilen.

Nu har jag carporten i sikte, men ytterligare ett hinder uppenbarar sig och gör att jag måste stanna. En liten flicka och hennes pappa står vid vägen och ska gå över. De stannar och nickar åt mig och jag skuttar förbi som en silverfärgad hare på speed.

Svänger in på parkeringen och ställer bilen liiite för långt ifrån väggen för att motorvärmaren ska gå att sätta i. Men ack vad stolt jag är!

vet inte vad man ska säga

Har återigen blivit strandad på ön efter att bussbolaget ställt in en tur, denna gång dessutom utan att skriva något på störningsinformation över huvud taget. Måste åka med bussen som går 19.41 om jag ska hinna i tid när jag jobbar natt, det finns inget annat alternativ.

När klockan var nästan åtta ringde jag skatten. Han körde mig in och var inte arg på mig alls, däremot skällde han ut bussbolagets telefonnisse efter noter. Inte heller denna gång fick vi en ursäkt, bara rekommendationer om att ringa efter en taxi. De verkar inte fatta att det tar uppemot en timme att få en bil ut till oss.

Tacka vet jag skatten. Hade aldrig hunnit i tid om det inte varit för honom.

I övrigt i livet planteras det för fullt i drivbänken. Ska snart börja plantera ut, förhoppningsvis i helgen. Ska vara ledig både fredag och lördag för att sedan jobba söndag. Får väl se om jag kommer hem med tanke på hur bra bussarna fungerar. Har nu tagit fram nummer till trafikskola och ska ringa under dagen, så jag slipper förlita mig på bussar som ändå aldrig går.

Dagens bästa är keliga katter.

Årets sämsta hittills är SL.